Kategorier

torsdag 21 augusti 2014

Skivrecension: Fantastisk debut från Benjamin Booker

http://shorefire.com/images/uploads/client/EPSN04881.jpgBenjamin Bookers sångstil känns väldigt egen. Den är hes, småsluddrig, ibland släpig och lite trevande, ibland kraftfull och skrikig. Oavsett om han sjunger soulballader eller röjiga rocklåtar så finns det något punkigt med hans sätt att sjunga och med hela hans attityd. Det här är egentligen inte en punkskiva, men att Benjamin Booker säger sig ha inspirerats av punken förvånar mig inte. Vad det är för genre är inte helt lätt att säga. Här finns spår av garagerock, indie, blues och femtiotalsrock. Ibland, som i balladen Slow Coming, så är det ren soul. Ibland, som i röjiga Wicked Waters, så är det ren rock'n'roll. Ofta ligger musiken någonstans därimellan. Bluesigt svängiga trummor blandas med skitiga gitarrer och Bookers soulfyllda sång. Långsammare partier blandas med hetsigare. Allting väldigt snyggt gjort. Kompetent, intressant, originellt. Att det är en debutskiva är inget som man märker kvalitetsmässigt. Det låter som om Booker gjort det här i många år, egentligen fler än vad hans hyfsat unga ålder (25) tillåter. Fast det är klart, den finns ju också där, den där hungern som man ofta hör på debutskivor.

Debutskivor är ofta mycket mer av ett statement än andra skivor. Det finns mängder av artister som aldrig lyckats toppa sina debutskivor. Själv tror jag inte Benjamin Booker kommer gå den vägen. Om något så kommer han nog bara bli bättre och bättre. Den här debuten är framförallt extremt lovande. Här finns talang, men också brister. Bookers låtskrivande har vissa begränsningar. Ofta blir låtarna bra, ibland blir dom fantastiska, men ibland faller dom platt. Samma sak med rösten, den är i grunden hur bra som helst men ibland pushar Booker den till saker som den inte klarar. Det här känns som brister som kommer försvinna. Och den här skivan är inte bara lovande, den är också riktigt bra. När den är som bäst, som i Always Waiting och Violent Shiver, så är det fantastisk musik.

fredag 11 juli 2014

Recension: Gross Pointe

http://f0.bcbits.com/img/a0453944847_2.jpgIndependentbolaget Dumpster Tapes har på kort tid blivit ett av mina favoritskivbolag. Man släpper inte särskilt mycket, men det man släpper är jävligt bra. Tidigare i år släppte man en fantastisk EP med amerikanska Flesh Panthers, och tyska Sick Hyenas grymma fullängsdebut. Nu släpper man Chicagobandets Gross Pointes debut. Den är bara fem låtar lång, men alla fem låtarna är å andra sidan riktigt bra. Det är skitig garagerock med rötterna i sjuttiotalets amerikanska punk: skramligt, skitigt, röjigt. I den enda lugna låten (To Know Me Is To Love Me) låter det som något Richard Hell hade kunnat spela in 1978. Annars låter det lite New York Dolls, lite Johnny Thunders - klassisk rock'n'roll i punktappning. Ingen utfyllnad, inget onödigt, bara riktigt bra musik.

måndag 12 maj 2014

Recension: Jeffertitti's Nile - The Electric Hour

http://f0.bcbits.com/img/a2604003945_2.jpgPsykedelia är en bredare genre än vad många tror, en genre som snårar ut sig i olika former av rock, pop, folkmusik och metal. Jeffertitti's Niles psykedelia har tydliga rötter i gammal hårdrock, den sorts protometal som band som Iron Butterfly och Led Zeppelin ägnade sig åt runt skiftet mellan sextio- och sjuttiotal. Influenser som blandas ut med mer klassisk psykedelisk rock som Cream. Här finns också vissa drag av proggrock, men utan proggrockens excesser – inga evighetssolon eller flumpartier som aldrig leder någonstans. För det mesta, ibland, men bara ibland, tappar musiken fokus och går över i rent proggrockflummande. Det är synd, men händer så sällan att det aldrig blir tråkigt.

Ljudbilden är sjuttiotalsaktig, en lite murrig ljudmatta med hårt effektade gitarrer och flummiga wah-wah-pedalsorgier. Sången är lågt mixad, vilket är logiskt eftersom det inte är bandets styrka. "The Electric Hour" är en stabil skiva: inget direkt nyskapande, men bra nog att vara värd att kolla upp för alla dom som gillar den här sortens psykedelia.
Skivan streamas här.

söndag 11 maj 2014

Recension: Sick Hyenas - S/T

http://f0.bcbits.com/img/a4102691533_2.jpgSick Hyenas är ett tyskt band som gör sitt bästa för att låta som amerikansk garagerock. Precis som många liknande band finns rötterna i milleniumskiftets garagerevival: rock'n'roll med rötterna i sextiotalets garage och sjuttiotalets punkrock. Det är charmigt, stökigt, skitigt. Lite poppigare än deras tidigare släpp, här tonar man ner det punkiga. Fast inte så mycket, det låter fortfarande som något inspelat på fyllan i en replokal. På ett bra sätt. Det är inget fulländat släpp, men det är riktigt bra och jävligt lovande.
Streamas här.

lördag 22 mars 2014

Skivrecension: The Longshots

http://f0.bcbits.com/img/a2432890405_10.jpgTexasbandet The Longshots har ett ganska svårgooglat band: tydligen är dom inte det enda bandet som går under namnet The Longshots. Lite konstigt, med tanke på att så jävla bra bandnamn är det ju inte. Men, vem behöver egentligen ett lättgooglat bandnamn?

The Longshots debutalbum släpptes i slutet av februari. Skivan är fylld av klassisk smutsig rock'n'roll med rötterna i garagerock och sjuttiotalsrock. Att man blandar in sydstatsrock i det hela gör att bandet känns som ett typiskt Texasband. Tre av medlemmarna sjunger, vilket gör skivan lite ojämn, alla medlemmarna är inte lika starka vokalister. Men ofta är det bra, och när det är som bäst är det fantastiskt röjig rock'n'roll.

Sivan är släppt på garagebolaget Mock Records (som bl.a. släppt den här grymma skivan med Jesus Sons) och finns att lyssna på här.

Skivrecension: Greg Ashley - Another generation of slaves

Första gången jag lyssnar på The Gris-Gris-sångaren Greg Ashleys nya skiva Another generation of slaves så gillar jag den inte alls. Jag stör mig på jazzmusikerna, på countryinslagen, på arrangemangen. Framförallt stör jag mig på Greg Ashleys svajiga sång. Det där indiesättet att sjunga som är både trevande svajigt och lite halvfalskt. Efter en genomlyssning har jag helt gett upp hoppet om skivan, trots dess fantastiska titel.

Men när jag lyssnar igenom skivan igen hör jag något helt annat. Jag börjar förstå arrangemangen, förlåta jazzmusikerna deras jazzighet, kunna överse med countrypoppen. Framförallt får jag ett helt annat sätt att se på Greg Ashleys sång. Den trevande svajigheten och halvfalskheten fungerar faktiskt ganska bra, i vissa låtar. Den fumliga sångstilen gör sången mer känslomässig. Och till stor del är det ett stildrag, på tidigare skivor har Ashley bevisat att han kan sjunga tonrenare. Sångstilen är nog till stor del ett sätt att låta mer som Leonard Cohen. Att Ashley gillar Leonard Cohen har han visat förut, bl.a. när han spelade in sin version av Death of a ladies man, med covers på alla låtar från Cohens skiva.

Another generation of slaves är inte genomgående bra, men när den är som bäst är den riktigt bra, som i låtar som  Medication #7, Prisoner #1131267 och East Texas Plain.

onsdag 19 mars 2014

Recension: Black Lips - Underneath the Rainbow

http://rockfoto.nu/magazine/wp-content/uploads/2014/03/acb99a11-large.jpg Black Lips har beskrivit soundet på sin nya skiva som "The Fonz fucking a monkey while riding a motorcycle into the sun". Själv har jag inte särskilt bra koll på amerikanska kultserien Happy days och karaktären Fonzie, men det gör kanske inte så stor skillnad eftersom jag inte heller vet hur apsex eller solmotorcykelskraschar låter. Skivan är riktigt bra, lite ojämn men ändå fylld av grymma låtar. Det låter som en blandning av charmig garagerock, punkrock'n'roll och skitig sydstatsrock. Särskilt faller jag för sjuttiotalsinfluerade singeln Boys in the wood.